Jag var ute och gick en promenad med Lexus igår i det fina vädret (medans det fortfarande var fint) så idag när jag åkte till stallet resonerade jag som så att eftersom han var ute lite i går är han nog inte så väldigt pigg idag, så man kan nog rida en sväng (jag rider barbacka för att inte belasta honom med onödig tyngd av westernsadeln). Sagt och gjort! Till en början gick det ju hyfsat, han var pigg och framåt men gjorde inga större försök att bocka eller rusa iväg. Men när vi kommit halvägs in i skogen (som var ömsom is, lera, snö och vatten) tog det tvärstopp. Han spände hela kroppen och ställde sig att stirra rakt in i skogen. Jag varken såg eller hörde något anmärkningsvärt. Men tog ändå det säkra före det osäkra och hoppa av för att leda sista biten hem, och tur var väll det. Efter att han stått och stirrat ett tag och jag lirkat lite med honom fick han näst intill panik och började kasta sig hemåt med mig hängandes i tyglarna för att bromsa upp hanns framfart. Hela tiden hade han öronen lystrande bakåt som om någonting farligt nu var bakom oss och jagade oss ut ur skogen. Det gick så långt att han till slut skrämt upp mig också. Jag började tänkta vargar, älgar, människor eller ännu värre oidentifierbara skogsmonster!!
Till slut kom vi ut på vägen i alla fall och tog jag bort honom till paddoken så han fick busa av sig all negativ energi han lyckats samla på sig de senaste minuterna. Det var lite halt i paddoken men han tog det rätt försiktigt och travad mest runt och frustade. När han lugnat sig gick vi hem igen.
Så vad tror vi om det här.. Monster i skogen? Eller vårkänslor i kroppen?
(Skogsmonster)
